Den här gången, en av alla hundratals gånger inkapslade i tidens ologiska logik, börjar med en tom resväska

Likt en imitation av en utslagen blomma ligger den på ditt lånade golv och gapar. Du står lutad över den, avklädd, som en tyst planet i rymden av skräpmusik du trots fåfängt motstånd har börjat dansa i takt till, som vore den ditt hjärtas rytm. Det betyder ingenting, det är bara nonsens, men du kan ändå inte få nog av den där melodin, av den där rösten.
En mjuk, mjuk krökning.

När sömnen lägger sig som en klibbig hinna över alla rörelser sjunger den till dig, placerar en tröstande hand på din panna bakom vilken tankarna dåsar. Och orden nöts ner till skelettet. Och skelettet pulvriseras. Och ett fint damm av drömsekvenser löses upp i blodet.

Det här är allt du tänker på. Det här är allt. Du vill ha. Du blundar. Du blundar ännu mer.

Beethoven komponerade symfonier när han var döv. Han satt vid sitt piano med darrande fingrar, innesluten i fullkomlig ljudlöshet och skapade tonföljder han inte kunde höra.

Man måste minnas det. Där, i den mörka materian, i mellanrummen, i bokstäverna som inte finns föds känslan.

I enlighet med paradoxens natur blir den levande genom sin icke-existens. Så när du fyller famnen med fragment av ditt liv är det Beethovens dövhet som fyller famnen med fragment av ditt liv och kastar dem upp i luften där de för ett ögonblick hänger fastfrusna som en uppsättning dystra marionetter och absorberar allt ljus innan de faller faller faller.

Det är Beethovens dövhet som stänger din resväska i vilken ett fåtal av dessa fragment som genom en ödets nyck har landat.
Det är Beethovens dövhet som borstar ditt hår, målar din mun i Fantastic Plum, sveper in din kropp i sjok av tyg och leder dig ut ur rummet.
Det är Beethovens dövhet som håller din hand när du sitter på tåget som rör sig i riktning mot den första kärleken/den förlorade kärleken, en anomali.

Den första kärleken/den förlorade kärleken.
Du är fjorton år. Du är fjorton år och följande hypotetiska scenario presenteras för dig: du blir av gud eller en vetenskapsman på gränsen till galenskap eller sagornas goda fe erbjuden att resa till en värld du konstruerar själv, begränsad av inget utom din fantasi. Du kommer att få leva i den här världen i ett år. Allt du vill kommer att bli. Men när ett år har passerat i den hastigheten ett år passerar på jordens yta på grund av komplexa fysiska fenomen som alltid kommer att övergå ditt förstånd ska du att återvända till ditt liv.

Detta är den enda premissen.

Efter ett år ska du lämna ditt privata paradis och det ska förgås. Skulle du, i den verkligaste av verkligheten, fånga denna möjlighet eller skulle du låta den passera förbi?

Men den första kärleken/den förlorade kärleken, en anomali. Ni går bredvid varandra, himlen är en kupol i gråskala över era huvuden och dina ben skakar. Du skulle inte.

Ni är på väg någonstans, du vet inte vart, allt du vet är att han bär din väska full av ingenting, tom av allt och att du når honom om du sträcker ut din arm. Du sträcker ut din arm.

Ni stannar. Du balanserar på en tunn lina av gryningsljus, dina händer är fulla av honom. Nacke, knäskålar, nyckelben, mage. Du vet inte, du vet inte om du skulle.

Tiden är obunden av tidens lagar och inget kan bli något annat än vad det måste vara.

Allt som är vackert ska blödas ut och stelna i en mörkröd evighet av innanmäte på alla platser du lämnar bakom dig. Detta är bildens tvådimensionella begränsning; ett ansikte återspeglat i en vattenpöl. I ett av alla mellanrum tänker du på det här.
I ett av alla mellanrum tänker du att det är mellanrummen du trär och Beethovens dövhet biter dig, slår dig i ansiktet, sliter dig i håret.

Det måste inte göra ont.
Men det gör det ändå.

Det gör det ändå.

MEA CHARLIE

Den här gången, en av alla hundratals gånger inkapslade i tidens ologiska logik, börjar med en tom resväska

Beethoven komponerade symfonier när han var döv. Han satt vid sitt piano med darrande fingrar, innesluten i fullkomlig ljudlöshet och skapade tonföljder han inte kunde höra.

^{MEA CHARLIE}